Nanette Och Lite Till

Just nu sitter jag med en konstig känsla i magen,
något är fel och jag kan inte göra så mycket.
Långt inne i hjärtat vet jag vad som är fel,
men det hjälper inte så mycket just nu.
Jag måste få något annat att tänka på,
något som får mig att glömma,
glömma och gå vidare.
Tänk fall fler kunde göra det?
Livet är skört, men även om det brister,
hela skyddsnätet upplöses till ett illasinnat splitter som
förgör dina ådror, en känsla så stark att blod blir till is,
tårar till sten och hjärtat redan dött, så måste livet gå vidare.

Det går inte att gråta sig genom livet, då kan man ju lika gärna dö,
är livet dött varför väljer man att fortsätta lida?

Någonstans känner jag frustation över att inte förstå?
Är det jag som är känslokall? Eller är det mig det är fel på?

Jag är nog bara väldigt svag, jag orkar inte sörja motgångar,
då skulle jag gå under.

Men jag har varit med om så mycket skit under min uppväxt, som
andra människor inte ens vet att man kan vara med om.
Skulle jag gråta över det nu?
Man måste gå vidare..

Jag tror jag bearbetar en framtida reaktion redan nu,
jag förbereder mig för krig, ett krig jag inte är säker på
att jag vinner, men sånt vet man aldrig i krig.
Man ska aldrig underskatta sina fiender,
men inte heller överskatta sina älskade.

Ja, jag är nog jävligt känslokall, och det läskiga är att jag inte bryr mig?
Denna vecka kommer avgöra en hel del,
den kommer bryta gränser, gränser som redan varit på bristningsgränsen
ett bra tag...

Borde nog inte lyssna på musik och tänka,
jag har en tendens att tänka förmycket och för djupt.

Men som den jävla hobbypsykolog som jag tyvärr blivt på sista tiden,
eftersom alla tänkbara jävlar ringer och beklagar sig och ska berätta hur
synd det om ditt och datt... Fy fan! Jag blir äcklad...
Jag är så äcklad!

Nu behöver jag göra något annat,
något självdestruktivt så jag vaknar,
behöver fokus.

----------------------------------------------------------------------------------------