Minnen..
Tänk om man gjort andra val än de man gjort?
Umgåtts mer med de personer jag tror jag skulle ha älskat totalt.
Kan känna mig så ensam i min lilla bubbla, inte av anledningen att det inte finns människor runt om,
utan att det känns som jag är själv.
Vill bara gräva ner mig i ett jordgubbsland och aldrig mer kräla upp, om inte
någon räcker mig sin hand och drar mig upp ur jorden.
Men jag tror inte någon skulle hinna upptäcka att jag var borta innan jag förblev jordgubbe...
Nu låter jag totalt manodepresiv, jag vet men ibland kan jag känna så.
Precis som folk som dör, tyvärr händer sånt =(
F blev av med sin syster för något år sen, han har absolut inte släppt det än,
och sånt är ju ok.
Folk anordnar dagar för att minnas henne, det är ju bra, trots att jag tycker att vissa saker
måste man gå vidare med och inte hålla på gråta sig till sömns över.
Satt och pratade med mamma och Chrille idag, saknar honom så mycket men det är inget jag gråter över,
inget jag anordnar träffar för att sörja och minnas, det skulle förmodligen bara vara jag, min bror och mamma som kom i alla fall.. Han finns inte, jag kommer aldrig få honom tillbaka och han kommer aldrig mer ta ett steg på denna jord, thats it, sorry men så blir det när man dör, hur många jävla tårar man än må fälla...
Han är väll inte lika viktig som andra som dör...
Kan inte hjälpa att jag har en död bror som inte i närheten är lika viktig att komma ihåg, som någons döda syster.
Livet är bra orättvist.
Men jag hoppas de båda har det bättre där de är.
Behövde bara få det ur mig...
Nej nu ska jag snart hoppa ner i sängen istället, bara fixa iordning spöt, för imorrn blir det tjejfisketsdag =)
Yeey något att se fram emot!
Tjingeling!...
Kusin kusin kusin. Må hända att det är så du ser det.
Men mer än man skulle kunna tro så tänker jag på din kära bror. Allt för ofta när jag känner tomhet och övergiven sorg för de som försvunnit ur livet samlar jag kraft, tar mig iväg till närmaste lund för att minnas de alla en stund.
Jag pratar högt och vilt med mormor och farfar. Gråter en skvätt eller skrattar en stund, låter allt liksom rinna av. Jag önskar dem en kram och att de ska ta vara på varandra. Ber de ta hand om Chrille och en annan till mig kär vän.
Du är inte ensam, det lovar jag dig.
Jag älskar er alla mina kusiner, även Chrille och tänker på honom oftare än någon tror.
En lugn och lättsam människa som aldrig ville någon ont. Hur kan man inte sakna?
Jag älskar dig vännen, av hela mitt hjärta.
Även om vi ses allt för sällan, men det verkar ju vara något som hör till vuxenlivet, av någon dum anledning<3
